2019 > 07

Richard Brixel, född 1943 i Stockholm, var en svensk skulptör som var mer känd internationellt än i sitt eget hemland. SVT har publicerat ett väldigt fint porträtt om denne konstnär:
www.svtplay.se/video/17019954/skulptoren-brixel

Cirka 15 minuter in den vackra dokumentären berättar Richard mycket personligt om en annan dimension. och hans relation till den:

"Jag skulle säga att jag, och många med mig, är redskap för nånting vi inte känner till. För min egen del känner jag mig defintivt som ett redskap, bara som ett verktyg, för något annat, som jag inte vet vad det är. Och inte heller är, äh, jag bryr mig inte heller vad det är. Jag tänker inte ge mig in på någon diskussion om det är Gud eller änglar eller nåt liknande utan bara konstatera att det är nånting utanför mig som gör mig till redskap.
//
- Ja, jag har sett saker och ting på andra sidan. I mitt liv helt enkelt. Det har jag själv upplevt. Och jag känner mig väldigt trygg i att, bortsett ifrån att det kanske gör lite ont eller sånt,  att det är nånting som händer. Exakt vad som händer är väldigt svår att avgöra. Men har du vart där, då längtar du nästan dit igen. Det är det som är det värsta.
- Så du har varit där
- Ja, det har hänt i mitt liv. Jag har varit utsatt för olika saker. Kanske inte är så jätteroligt. Sen är det mycket som har hänt i mitt liv som jag har, där makter helt enkelt har räddat mig. Jag snubblade i båthuset och låg långt under vattenytan, det var i december, med nollgradigt vatten och då helt plötsligt var det bara nånting som tog tag i mig och lyfte upp mig. Ganska bra,
- Men det var ingen där?
- Nej, det var ingen där.  Är det en skyddängel, är det nån annan? Du behöver inte veta exakt vad  som gör det. Och det hänt har hänt ett antal gånger. Det är mycket, mycket märkliga saker och det är bara att inse att det finns något annat. Jag har försvunnit ur medvetandet, därför att någon har gjort åverkan på mig. Och då har det också uppenbarat sig saker.
Det gör att man vill leva för det är så mycket jag vill göra. Men jag inser att det något väldigt, väldigt angenämt när det här livet har passerat, En fortsättning som är väldigt svår att redogöra för. Men som finns där."
//

Läs hela inlägget »
En vän till mig uttryckte det klokt: "Grymt att medeltida visdomar fortfarande funkar".
Och det gör de, tycker jag också.

Ignatius av Loyola föddes i en adelsfamilj i Baskien år 1491, blev sekreterar vid ett hov, förhandlare, officier, men sårades allvarligt av en kanonkula år 1521, 30 år gammal. I sjuksängen började han studera bland annat helgonlegender, dåtidens religiösa bästsäljare i hela Europa.

Steg för steg började han göra egna iaktagelser hur hans tankar påverkade hans sinne, och drog slutsatsen att det fanns andar av olika ursprung som var verksamma. Han övade sig i att systematiska betrakta sitt inre och tolka de olika känslor som väcktes; vilka impulser, fantasier och tankar gav bestående tillfredsställelse och glädje, och vilka gav upphov till en frustration och inre tomhet? Han bestämde sig för att vilja följa den goda anden och började tänka över sitt liv. Han ville efterlikna helgonen, ville göra en pilgrimsresa. I denna spiritualitet hade dock inte Gud och Jesus någon plats. Men under den kommande tiden skulle hans andliga utveckling fortsätta och han var extremt ihärdig i sina ambitioner. Han fortsatte analysera på vilket sätt Gud ledde honom. Så snarare än att han upplevde visioner och hade inre bilder så kom han till logiska slutsatser i sina tolkningar av sina upplevelser. (Ovan beskrivningar är hämtade ur boken Igantius av Loyola av författaren Stefan Kiechle).

Det jag personligen fastnat för hos Ignatius är att hans utgångspunkt har varit egna upplevelser och tolkningar av dessa och att han uppfattar det som andar som kan ha påverkan på hans tankar och känslor och slutligen att det är av vikt att betrakta sitt inre, analysera, tolka, arbeta med ett urskiljande och därefter välja att "lyssna" och låta sig "ledas" av den röst som man uppfattar som god. Den man låter leda en, är mer en varsam lärare än något annat.

En reflektion jag också gör är att Ignatius hela tiden arbetade med att förhålla sig till den tidens tolkningstradition av hans personliga upplevelser, dvs det starkt religiösa trossystemet. Han blev ständigt ifrågasatt, anklagad för irrläror. Han blev ställd inför inkvisitor och löpte stor risk att dömas som kättare. Och hade han kommit till en annan slutsats officiellt än att det var Gud, Guds son och den heliga ande som han hade en så stark relation till, och tydlig kommunikation med, så hade han inte överlevt.

För egen del så känns den religiösa tolkningstraditionen väldigt ålderdomlig och i behov av uppdatering och nyformulering. Igantius utgångspunkt, sina egna upplevelser och att systematiskt dra slutsatser av egna tankar och känslor, är i alla högsta grad intressanta och mycket användbara idag. Hans fokus på människans livsval är också mycket dagsaktuellt. Det är bara tron på en personifierad Gud, på Jesus och Maria som heliga beståndsdelar i den tron, som mossigheten börjar växa till sig. Därför vore det mycket intressant om man kunde ta Igantius erfarenheter, och sätta dem i ett annat sammanhang än i den kristna traditionen. Hur skulle inte det kunna se ut, tänker jag?

 
Läs hela inlägget »

Blogg: Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter