Själen befinner sig på en mjuk resa, där ingenting har en sån stor allvarlighet. Det finns en lekfullhet i själens resa, även om våra kroppsliv kan vara tyngre, så finns ändå en nästan lekfullhet.

Jag skulle inte alltid vilja använda det ordet, för det ger associationer till en aningslöshet. Och ett icke-seriöst synsätt. Men den lekfullhet vi talar om är djupt seriöst.

Den har en oerhört djup mening. Därför att i lekfullheten medges precis det lärande som är så viktigt.

Det finns inget lärande som blir fullkomligt utan en lek. Det är själens tillvaro.

Och villkor för ett lärande.

Ur ett samtal med andevärlden

Tänk vilken rikedom det ligger i att gå i sin barndoms marker. I det lilla barnets fotspår. Försöka minnas det man upplevde, återskapa det man drömde om och upptäcka hur mycket av den vuxna människan, som redan fanns på plats i 10-åringen.

Jag tänker att oavsett hur nära man kan komma de tidigare åren så kan ändå försöken hjälpa en att återfinna och återknyta till något autentiskt och ursprungligt inom sig. Något som fortfarande väntar på att förlösas och förverkligas.

Jag hade ett samtal med vår osynliga dimension härom veckan. Jag skrev ner följande:

Prata med den lilla flickan inom dig.
Och be henne om råd. Hur du, hur dom hade velat råda, sin äldre gestalt. Att lösa en upptornande konflikt. Som inte alls behöver vara konflikt. Hon kanske sitter med svaret och nyckeln. För att lösa upp, dilemmat för dig.

Dilemman handlar väldigt ofta om tankekonstruktioner. Och hitta små verktyg för att lösa dilemman, som samtal med sin inre, barn, är en god träning. Det viktiga för dig är att du kommer vidare.