2018 > 03

Lite värmande medskick från andra sidan:
Det finns gemensamma drag på livets resa, det är kroppslivets utmaningar och hur man hanterar det. Det finns en gemensam faktor i att man också söker utöver den utmaning som hela livet innebär så vill man också skapa sin egen utmaning. Sin egen mening i livet också, sina glädjeämnen, sina nyckelpunkter som gör att man brinner, man brinner för livet och man vill vara här. Man vill njuta, man vill glädjas, man vill glädjas med andra, man vill finna det goda, man vill ta hand om dom som inte alltid orkar.
Det är viktigt att man kan skapa en sorts mikromening även inom sig själv. Med sin omgivning. Det är någonting som vi ska värna, för alla människor. 

Läs hela inlägget »

Ett samtal med andevärlden som kom att handla om tolerans och acceptans om våra olika utgångslägen:

Det finns idag i världen ett behov av konsolidering av kunskap, känslor, kärlek, kontrakt mellan människor. Att dom som känner att dom hittat varandra sluter sig, och bildar förbund, att verka för det goda och verka för förnyelse, och verka för att vi tillsammans går till en ny nivå av medvetande, kunskap, förståelse, insikt, visdom, i naturen idag.

Visst finns det frågor som inte kan adresseras öppet i samhället. Utan kommer väcka onda motkrafter när dom exponeras. Det är viktigt att de får sippra fram ändå men var beredd på att det kommer möta starka kritiker för folk som vill värna om befintliga strukturen. Den mentala karta som skapat deras trygghet, deras struktur, deras grund, hittills idag.

Man ska respektera människors behov av form, av konstruktioner för deras mentala trygghet. De konstruktionerna måhända vara inte alltid det som leder fram till en utveckling. Men det ger dom en stabilitet i deras tillvaro vilket är mycket viktigt, för att måhända mogna i sitt behov av att längre fram kliva ett steg till. Kanske när kriser eller vändpunkter, vägskäl inträffar så finns då en trygghet att lämna för att utforska en ny nivå. Så tryggheter är goda, och ska bevaras men inte innesluta människor utan tvärtom uppmana till ett vidare utforskande för att söka sig lite nya kläder, lite nya vyer, lite nya perspektiv i den värld som vi har idag.

Det är en svår väg att gå att söka visdom ifrån ovan, den är inte lätt och kräver sina resurser. Den kräver mod, den kräver insikter, den kräver en grundstablitet i psyket som alla kanske inte har. Där må vi vara klara med att det är viktigt för dom som inte alltid kan nå en öppenhet, att dom för att bevara sin grundstruktur och inte nedlåtande behandlas för det. Utan vi är olika på vår skala i att färdas. Vi är olika som själar och individer. Vi kommer inte komma från samma plats, till samma plats, i vår resa i världen.

Låt oss tillåta att en rörelse finns inom varje människa men från olika platser, till olika platser. Kan man ha denna öppenhet mellan individer så skapar det i sig en grundtrygghet i att oavsett var vi är så får vi kommunicera kring våra utmaningar om våra rörelser men vi behöver inte tilltvinga människor vare sig en grundposition som är gemensam eller ett mål som är gemensamt. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tolerans, andevärld

Här är två korta utdrag från en tidningsartikel med rubriken "Det var som ett tecken från ovan" - en intervju med författaren och konstkritikern Sievert Sjöberg. Han var tidigare polis men berättar i artikeln hur kan kom till att börja både med att recensera konst och med ett eget författande. Jag tar med de här utdragen för att hans minst sagt radikala förflyttning i en akut livssituation, är väldigt likt det agerande eller bistånd, dvs en "knuff i rätt riktning" som är vanligt förekommande den osynlig, hjälpande dimension smo omger oss i vardagen:
 
"1979 sjukskrevs han och han kände sig deppig. 31 år gammal och hade så ont att han inte kunde jobba. Vad skulle han ta sig till med livet?
Då fick han ett tecken, en signal. Det är så han uttrycker det.
– Det var som ett tecken från ovan. Någon visade mig hur jag kunde gå tillväga. Att jag skulle intressera mig för kultur. Jag började träffa konstnärer och lära mig en massa om konst. Jag vet inte hur det skulle ha gått annars, kanske hade jag inte suttit här i dag.
 
Och om hur det kom sig att han blev författare. Även detta började med en märklig händelse, under åren i början av sjukskrivningen:
– Det var som en vision. Jag tyckte att jag befann mig vid Kinda Motell i Rimforsa och tittade söderut längs riksväg 34. En bit bort stack en vit husgavel upp ur grönskan. Det låter inte så märkvärdigt, men bilden var enormt laddad och följde med mig under ett par år. Jag fick reda på att ytterligare två hus ligger på samma plats. Och de som bor i husen gav sig successivt tillkänna. Den platsen blev utgångspunkt för min första roman.

Han beskriver det som en syn. Han sov inte, det var ingen dröm. Exakt vad som skedde är svårt att säga.

Något började emellertid hända med Sievert efter den där dagen. Han började skriva ned berättelser som han hittade på med inspiration från sin märkliga upplevelse. Efter ett par år var hans första bok klar. Men det skulle dröja till 2006 och ett antal omarbetningar innan den gavs ut med titeln ”Pärlemorkvinnan”.


Hämtat från Corren

Läs hela inlägget »

Blogg: Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter