Ny bok ute: Andliga samtal

Äntligen är den klar, den nya boken med alla utdrag från samtal med den andliga världen. Boken återger många av de fina, tänkvärda och kloka budskap som hämtats ner från vår parallella dimension. Även om inte orden passar för oss alla, så är jag övertygad om att alla hittar något som de finner värdefullt att ta till sitt hjärta. 

Boken heter Andliga samtal och finns att köpa både som tryckt bok och som e-bok på Adlibris.se och på Bokus.se

Ni som läser boken får väldigt gärna maila era reflektioner, kommentarer och synpunkter på boken till mig på e-postadress: insynmedia@gmail.com eller här nere i kommentarsfältet. Det är värdefullt att få höra vilka tankar och upplevelser som andra tar till sig i frågor som rör andlighet. Att dela är viktigt och jag hoppas ni alla göra det!

Hilma af Klint (1862-1944) är en idag erkänd konstnärinna som tecknade "automatiskt" under ledning av en andlig dimension, en dimension hon medvetet sökte för att gestalta de dubbla dimensionerna som människan lever i och är en del av; den andliga dimensionen och den materialistiska världen. Hon upplevde att hon hade kontakt med ett högre medvetande som både talade och förmedlade budskap till henne. Läs mer om henne och hennes konst i boken "Himla af Klint - abtrakt pionjär".

Läs hela inlägget »
Vissa ord och meningar bara fastnar hos en. De ger en insikt eller en genklang som gör att man bara måste stanna upp en stund, och läsa raderna en gång till.

Sådana tankar har jag hittat hos Ignatius, som trots att han tillhör den kristna tolkningstraditionen ändå har väldigt mycket att ge även oss icke-religiösa. Hans tankar är bara 500 år gamla och håller än:

"I tystnaden växer känsligheten för nyanser. Endast den som tiger kan höra."

"I ömsesidig vänskap mellan två människor – berörs själen, äger kommunikation rum, uppstår verklig attraktion."

"Kommunikation skall i möjligaste mån vara öppen och konkret, personlig och autentisk. Ju djupare den går, desto mer tillfredsställande är mötet. Efter någon tid kan orden bli färre och de älskande är hos varandra och tiger."

Om bön/meditation: "Också när man har mycket att göra och knappt kan ta sig tid så skall man aldrig hoppa över denna korta övning. Minst en kvart om dagen är nödvändigt, helst på kvällen. Man drar sig tillbaka till en lugn plats och kommer till ro. För sitt inre låter man dagen rullas igenom timme för timme. Eller man koncentrerar sig på några intensiva erfarenheter och möten. Framförallt ska de upplevda känslorna återupplivas; glädje och sinnesro, smärta, vrede och sorg."

"Väsentliga processer och beslut äger rum på känslornas och hjärtats område snarare än i tanken och huvudets."

"En vägledare ger inte direktiv. Utan hjälper den som övar sig i att identifiera rörelserna. Ingriper inte i processen, och motstår alla försök att styra åt ett håll. Den andliga vägledaren håller sig neutral och låter vågskålarna röra sig fritt i den ena eller den andra riktningen. Skaparen ska kunna kommunicera direkt med sin skapade varelse – med själen hos den som övar sig."

"Kärlek betyder i detta sammanhang att kärleksfullt acceptera sig själv med sina begräsningar och svagheter – kanske det viktigaste tecknet på andlig mognad och ett resultat av andliga övningar.

"Den som har lagt märke till och accepterat sina egna begräsningar kan i vardagen hantera sina positiva och negativa sidor på ett klokt sätt och integrera dem. Verklighetsanpassningen växer och arbetet blir effektivare. Han tar sig endast an uppgifterna han klarar av."

"Processen att acceptera sina egna begränsningar – är plågsamma och desillusionerande men gör att man kan säga ja tillverkligheten. Man kan bara bli befriad från det man accepterat. Kärlek är inte bara en kamp för det goda utan klokhet i förhållande till verkligheten."

Allt ur boken "Ignatius av Loyola - en mästare i andlig vägledning" av Stefan Kiechle, 2007.

Notering: Ignatius av Loyola, egentligen Íñigo López Oñaz y Loyola (baskiska), född 23 oktober 1491 på slottet Loyola i Azpeitia i Baskien, död 31 juli 1556 i Rom, var Jesuitordens grundare. Han vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan, med minnesdag den 31 juli.


 
Läs hela inlägget »

”Ytterst sett är vårt liv en fråga om vilken dimension som ska få mest inflytande över vårt inre – den onda eller den goda dimensionen”, skriver Bertil Ohlson i boken ”Andlighet på svenska”.

Han skriver att det finns många betydelsefulla livsaspekter men att det med allt annat i beaktande, primärt är ett val mellan att verka med en ond livsdimension eller en god livsdimension.

I hans resonemang står hela människan, både som kropp/materia, som själ/psyke och som andlig varelse, under inflytande och påverkan av en ond och en god dimension.

Jag har tagit med ett litet utdrag ur hans omfångsrika resonemang, för att det dels innehåller intressanta tankar, trots att tankarna vid ett första påseendet känns otidsenliga, dels för att det idag kan behöva reflekteras över de val som vi som individer dagligen står inför; att primärt följa en ond andlig dimension och fokusera på egennytta, drivas av missunnsamhet, skenhelighet, estradreligion eller hänge sig åt negativism och manipulation med mera, alternativt att välja att närma sig och låta sig stå under inflytande av en god andlig dimension.

Även om jag inte vet om Bertils tankar är ”sanna” så tycker jag att de kan fungera som förklarings- och reflektionsmodell till det mörker som uppfattas i världen och det ljus som går att erhålla. Och det förtydligar att vi som individer har ett val att begrunda och slutligen göra, aktivt eller passivt.

Han är noga med att poängtera att det positiva inte handlar om goda ”handlingar” - det goda verkar på ett djupare sätt. Han påpekar också att det inte heller utplånar mörker, utan att den goda dimensionen kan ge en harmoni till människans inre centrum och en kraft och energi att övervinna negativa skeenden. Det kan till och med ge ett inre läkande.

Författaren skriver vidare att det vi kan göra är att förhålla oss sensitiva och lyhörda, använda känslor och intuition, så att vi kan lära oss särskilja dimensionerna, så att rösten från den goda dimensionen kan göra sig hörd.

Den goda livsdimensionen är vårt egentliga hem, förtydligar han. Den plats som är mest naturlig för oss. Och en närkontakt med den andliga världen är inte märkvärdigare än att ha kontakt med sitt fysiska hem när man är på en tjänsteresa. Som andliga varelser har vi ett ”hem” som vi alltid är del utav, och vi är ständigt eftersökta från den andra sidan. Dock måste man som människa öppna upp för kontakten med den andliga dimensionen. Om den ena sidan vill samtala så fungerar det inte om inte den andra sidan lyft på telefonen, för att svara på signalerna som kommer. Svårare än så är det inte. Det är "bara" att ge gensvar till den närvaro och den andliga urkällan som vill stå i kontakt med oss.

Bertil Ohlsons bok är mycket omfattande och detaljerad, så mer än ovan är det svårt att återge. Var och en som är intresserad rekommenderas att läsa den. Den är som sagt var intressant och väcker många tankar och känslor.

Läs hela inlägget »

I samband med en fjällvandring kom en tidig morgon följande budskap:

- Att leva i samklang med naturen och i naturen innebär blott ett silkestyg mellan andevärld och människa. Det är där vi kan ha en kommunikation och ett utbyte som är totalt.

Det är aldrig meningen att vi ska vara i en och samma värld. Vi ska alltid vara i olika dimensioner. Men en närhet är viktig. Vi behöver flöda kunskap till er. Ni behöver skicka signaler och känslor och bön till vår sida. Vi är här för att hjälpa er på vägen. Och därför behöver vi ha en kommunikation löpande hela tiden. Och den kommunikationen behöver ske på något sätt.

Man kan gå till mediala krafter, man kan gå till konsten, man kan vara ute i naturen, man kan utmana sina öden och känna extrem livsnärvaro i vissa situationer. Och där få en tät kontakt.

Men vi förordar en miljö och en livsstil som är i harmoni med sitt hjärta, och att man befinner sig på platser där man känner att hjärtat kan vara öppet. Att man befinner sig bland människor där man känner att hjärtat är öppet. Och gärna under enkla förhållanden. Då finns inte så mycket som tar ens fokus. Det är inte alltid lätt att bibehålla fokus med många yttre och inre impulser.

Läs hela inlägget »

Richard Brixel, född 1943 i Stockholm, var en svensk skulptör som var mer känd internationellt än i sitt eget hemland. SVT har publicerat ett väldigt fint porträtt om denne konstnär:
www.svtplay.se/video/17019954/skulptoren-brixel

Cirka 15 minuter in den vackra dokumentären berättar Richard mycket personligt om en annan dimension. och hans relation till den:

"Jag skulle säga att jag, och många med mig, är redskap för nånting vi inte känner till. För min egen del känner jag mig defintivt som ett redskap, bara som ett verktyg, för något annat, som jag inte vet vad det är. Och inte heller är, äh, jag bryr mig inte heller vad det är. Jag tänker inte ge mig in på någon diskussion om det är Gud eller änglar eller nåt liknande utan bara konstatera att det är nånting utanför mig som gör mig till redskap.
//
- Ja, jag har sett saker och ting på andra sidan. I mitt liv helt enkelt. Det har jag själv upplevt. Och jag känner mig väldigt trygg i att, bortsett ifrån att det kanske gör lite ont eller sånt,  att det är nånting som händer. Exakt vad som händer är väldigt svår att avgöra. Men har du vart där, då längtar du nästan dit igen. Det är det som är det värsta.
- Så du har varit där
- Ja, det har hänt i mitt liv. Jag har varit utsatt för olika saker. Kanske inte är så jätteroligt. Sen är det mycket som har hänt i mitt liv som jag har, där makter helt enkelt har räddat mig. Jag snubblade i båthuset och låg långt under vattenytan, det var i december, med nollgradigt vatten och då helt plötsligt var det bara nånting som tog tag i mig och lyfte upp mig. Ganska bra,
- Men det var ingen där?
- Nej, det var ingen där.  Är det en skyddängel, är det nån annan? Du behöver inte veta exakt vad  som gör det. Och det hänt har hänt ett antal gånger. Det är mycket, mycket märkliga saker och det är bara att inse att det finns något annat. Jag har försvunnit ur medvetandet, därför att någon har gjort åverkan på mig. Och då har det också uppenbarat sig saker.
Det gör att man vill leva för det är så mycket jag vill göra. Men jag inser att det något väldigt, väldigt angenämt när det här livet har passerat, En fortsättning som är väldigt svår att redogöra för. Men som finns där."
//

Läs hela inlägget »
En vän till mig uttryckte det klokt: "Grymt att medeltida visdomar fortfarande funkar".
Och det gör de, tycker jag också.

Ignatius av Loyola föddes i en adelsfamilj i Baskien år 1491, blev sekreterar vid ett hov, förhandlare, officier, men sårades allvarligt av en kanonkula år 1521, 30 år gammal. I sjuksängen började han studera bland annat helgonlegender, dåtidens religiösa bästsäljare i hela Europa.

Steg för steg började han göra egna iaktagelser hur hans tankar påverkade hans sinne, och drog slutsatsen att det fanns andar av olika ursprung som var verksamma. Han övade sig i att systematiska betrakta sitt inre och tolka de olika känslor som väcktes; vilka impulser, fantasier och tankar gav bestående tillfredsställelse och glädje, och vilka gav upphov till en frustration och inre tomhet? Han bestämde sig för att vilja följa den goda anden och började tänka över sitt liv. Han ville efterlikna helgonen, ville göra en pilgrimsresa. I denna spiritualitet hade dock inte Gud och Jesus någon plats. Men under den kommande tiden skulle hans andliga utveckling fortsätta och han var extremt ihärdig i sina ambitioner. Han fortsatte analysera på vilket sätt Gud ledde honom. Så snarare än att han upplevde visioner och hade inre bilder så kom han till logiska slutsatser i sina tolkningar av sina upplevelser. (Ovan beskrivningar är hämtade ur boken Igantius av Loyola av författaren Stefan Kiechle).

Det jag personligen fastnat för hos Ignatius är att hans utgångspunkt har varit egna upplevelser och tolkningar av dessa och att han uppfattar det som andar som kan ha påverkan på hans tankar och känslor och slutligen att det är av vikt att betrakta sitt inre, analysera, tolka, arbeta med ett urskiljande och därefter välja att "lyssna" och låta sig "ledas" av den röst som man uppfattar som god. Den man låter leda en, är mer en varsam lärare än något annat.

En reflektion jag också gör är att Ignatius hela tiden arbetade med att förhålla sig till den tidens tolkningstradition av hans personliga upplevelser, dvs det starkt religiösa trossystemet. Han blev ständigt ifrågasatt, anklagad för irrläror. Han blev ställd inför inkvisitor och löpte stor risk att dömas som kättare. Och hade han kommit till en annan slutsats officiellt än att det var Gud, Guds son och den heliga ande som han hade en så stark relation till, och tydlig kommunikation med, så hade han inte överlevt.

För egen del så känns den religiösa tolkningstraditionen väldigt ålderdomlig och i behov av uppdatering och nyformulering. Igantius utgångspunkt, sina egna upplevelser och att systematiskt dra slutsatser av egna tankar och känslor, är i alla högsta grad intressanta och mycket användbara idag. Hans fokus på människans livsval är också mycket dagsaktuellt. Det är bara tron på en personifierad Gud, på Jesus och Maria som heliga beståndsdelar i den tron, som mossigheten börjar växa till sig. Därför vore det mycket intressant om man kunde ta Igantius erfarenheter, och sätta dem i ett annat sammanhang än i den kristna traditionen. Hur skulle inte det kunna se ut, tänker jag?

 
Läs hela inlägget »

https://www.svtplay.se/video/20037510/miro
Cirka 31 minuter in i denna spännade dokumentär om konstnären Joan Miro så finns ett avsnitt om ett rum i Miros vackra hem där Miro kunde försvinna i timtal för att meditera i "de frånvarandes rum". 

"Rummet var som ett kapell, där det rådde frid och en klosterlik tystnad. Där kunde han sitta och blicka inåt och kommunicera med de döda för att finna lösningar på sina problem".

Det är en fint sätt att använda sin förmåga till kontakter med andarna som en positiv kraft.
 

Läs hela inlägget »

Lekfullhet

Själen befinner sig på en mjuk resa, där ingenting har en sån stor allvarlighet. Det finns en lekfullhet i själens resa, även om våra kroppsliv kan vara tyngre, så finns ändå en nästan lekfullhet.

Jag skulle inte alltid vilja använda det ordet, för det ger associationer till en aningslöshet. Och ett icke-seriöst synsätt. Men den lekfullhet vi talar om är djupt seriöst.

Den har en oerhört djup mening. Därför att i lekfullheten medges precis det lärande som är så viktigt.

Det finns inget lärande som blir fullkomligt utan en lek. Det är själens tillvaro.

Och villkor för ett lärande.


Ur ett samtal med andevärlden

Läs hela inlägget »

Tänk vilken rikedom det ligger i att gå i sin barndoms marker. I det lilla barnets fotspår. Försöka minnas det man upplevde, återskapa det man drömde om och upptäcka hur mycket av den vuxna människan, som redan fanns på plats i 10-åringen.

Jag tänker att oavsett hur nära man kan komma de tidigare åren så kan ändå försöken hjälpa en att återfinna och återknyta till något autentiskt och ursprungligt inom sig. Något som fortfarande väntar på att förlösas och förverkligas.

Jag hade ett samtal med vår osynliga dimension härom veckan. Jag skrev ner följande:

Prata med den lilla flickan inom dig.
Och be henne om råd. Hur du, hur dom hade velat råda, sin äldre gestalt. Att lösa en upptornande konflikt. Som inte alls behöver vara konflikt. Hon kanske sitter med svaret och nyckeln. För att lösa upp, dilemmat för dig.

Dilemman handlar väldigt ofta om tankekonstruktioner. Och hitta små verktyg för att lösa dilemman, som samtal med sin inre, barn, är en god träning. Det viktiga för dig är att du kommer vidare. 

Läs hela inlägget »

Att leva sitt liv som den man var tänkt att vara, sig själv, är inte alltid ett självklart val. Viljan att ständigt "jaga det bättre", och "få göra mer" kan dra och slita i en ibland. Det är svårare än jag tänkt mig att bara stanna i förnöjsamhet, och ta emot det som kommer. Så här sa mina rådgivare i andevärlden:

Det finns en väg att vandra som är smal och otillgänglig. Det är inte alltid bekvämt. Det är ett liv med brist på förnödenheter ibland.

Det finns en renhet för själen i den vandringen.  Som är väldigt behaglig och ligger väldigt nära det liv som själen har, som är evigt.

Det är därför man ofta i en pilgrimsvandring har dom små medlen omkring sig för det är mera likt den själsliga tillvaron.

Det finns inte förnödenheter, runt i kring, på det där sättet. Utan de livsmedlen man lever av, är av en annan karaktär. De andliga livsmedlen. Beakta med varsamhet, din tillvaro. Säkerställ en andlighet framöver. Det krävs ett kontinuerligt arbete på det här området.

Det behöver inte vara förenat med umbäranden. Men däremot att avsäga sig den ständigt närvarande önskan om ett annat liv. Det klyver dig bara inför en uppgift som är viktig att utföra.

Läs hela inlägget »

Blogg: Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter