Ignatius av Loyola, aktuell än idag

En vän till mig uttryckte det klokt: "Grymt att medeltida visdomar fortfarande funkar".
Och det gör de, tycker jag också.

Ignatius av Loyola föddes i en adelsfamilj i Baskien år 1491, blev sekreterar vid ett hov, förhandlare, officier, men sårades allvarligt av en kanonkula år 1521, 30 år gammal. I sjuksängen började han studera bland annat helgonlegender, dåtidens religiösa bästsäljare i hela Europa.

Steg för steg började han göra egna iaktagelser hur hans tankar påverkade hans sinne, och drog slutsatsen att det fanns andar av olika ursprung som var verksamma. Han övade sig i att systematiska betrakta sitt inre och tolka de olika känslor som väcktes; vilka impulser, fantasier och tankar gav bestående tillfredsställelse och glädje, och vilka gav upphov till en frustration och inre tomhet? Han bestämde sig för att vilja följa den goda anden och började tänka över sitt liv. Han ville efterlikna helgonen, ville göra en pilgrimsresa. I denna spiritualitet hade dock inte Gud och Jesus någon plats. Men under den kommande tiden skulle hans andliga utveckling fortsätta och han var extremt ihärdig i sina ambitioner. Han fortsatte analysera på vilket sätt Gud ledde honom. Så snarare än att han upplevde visioner och hade inre bilder så kom han till logiska slutsatser i sina tolkningar av sina upplevelser. (Ovan beskrivningar är hämtade ur boken Igantius av Loyola av författaren Stefan Kiechle).

Det jag personligen fastnat för hos Ignatius är att hans utgångspunkt har varit egna upplevelser och tolkningar av dessa och att han uppfattar det som andar som kan ha påverkan på hans tankar och känslor och slutligen att det är av vikt att betrakta sitt inre, analysera, tolka, arbeta med ett urskiljande och därefter välja att "lyssna" och låta sig "ledas" av den röst som man uppfattar som god. Den man låter leda en, är mer en varsam lärare än något annat.

En reflektion jag också gör är att Ignatius hela tiden arbetade med att förhålla sig till den tidens tolkningstradition av hans personliga upplevelser, dvs det starkt religiösa trossystemet. Han blev ständigt ifrågasatt, anklagad för irrläror. Han blev ställd inför inkvisitor och löpte stor risk att dömas som kättare. Och hade han kommit till en annan slutsats officiellt än att det var Gud, Guds son och den heliga ande som han hade en så stark relation till, och tydlig kommunikation med, så hade han inte överlevt.

För egen del så känns den religiösa tolkningstraditionen väldigt ålderdomlig och i behov av uppdatering och nyformulering. Igantius utgångspunkt, sina egna upplevelser och att systematiskt dra slutsatser av egna tankar och känslor, är i alla högsta grad intressanta och mycket användbara idag. Hans fokus på människans livsval är också mycket dagsaktuellt. Det är bara tron på en personifierad Gud, på Jesus och Maria som heliga beståndsdelar i den tron, som mossigheten börjar växa till sig. Därför vore det mycket intressant om man kunde ta Igantius erfarenheter, och sätta dem i ett annat sammanhang än i den kristna traditionen. Hur skulle inte det kunna se ut, tänker jag?

 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln